I try my hardest not to cry, and keep hope alive

En av sakerna som min hjärna ägnat mycket tid på de senaste månaderna är avklarad nästan iallafall om några veckor pustar jag ut.. Men tyvärr finns det en del annat!
Men förhoppningsvis känns det bättre snart och kanske löser det sig också.
Lägenhetsproblemet blir bara större snart ska mini skolas in på dagis och innan det hade vi velat flytta och fixa allt sånt men så verkar det inte bli!

Idag ska vi till Jockes farmor, Jocke sover fortfarande och tur är väll det för jag är arg idag! Men det börjar gå över sover han en timme till kanske jag hinner bli glad...

Min mini växer så det knakar kan inte fatta att om två och en halv månad fyller han ett... Helt galet!
Den kärlek man känner för sitt barn går inte att jämföra med något. För mig är Dylan det bästa som finns nu och föralltid<3

En bild på mini:



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0